Soulchaser
Kategori: Allmänt
Det där intensiva hugget i hjärtat, när ångest övergår till nån slags fysisk smärta. Jag kan framkalla det. Det är inte lika intensivt som när man blir utsatt för det "på riktigt". Och det tar jag slut direkt efter. Men känslan är den samma.
Jag har en filmsnutt på tråkmånsen Skilledill (han hade ju många namn men det var ju det sista innan han dog) på min iphone. Det tillkom av misstag. Jag skulle egentligen bara ta ett kort. Varje gång jag kollar på det så hugger det till ordentligt. Det är ju ingen trevlig känsla förstås. Men när jag känner mig totalt känslokall så brukar jag kolla. Då får jag ett kvitto på att det fortfarande finns något som slår därinne.
Jag saknar det där kattskrället. Efter han dog har jag inte velat tycka om någonting. Jag och Lina fick ett infall och mailade katthemmet "Kattfoten" för några veckor sen. Ett konstigt namn förövrigt. Katter har ju inga fötter. Vi erbjöd oss att agera jourhem. Lagom ansvar tänkte vi. Så lämnar man bort dom sen. Vi fick svar. Läste det på frukostrasten. Jo, dom hade tre kattungar i akut behov av ett tillfälligt hem. Fan vad kul! kattungar också! Efter rasten körde jag igång maskinen och hinner jobba i typ fem minuter innan en våg av panik sköljer över mig. Alltså det funkar inte. Tre stycken! tänk om jag gillar allihop? så måste jag behålla dom. Så lever dom säkert i tjugo år per styck. Om tjugo år är jag femtiotre. Jag kan inte ha tre katter tills dess. Jag vill ju göra en massa saker. Åtaganden är inte min grej. Det vet jag om. Men att jag är rädd för att tycka om saker/djur/människor nuförtiden stör mig. Trodde det var en typ av självbevarelsedrift som skulle mattas av med tiden. Men den blir bara värre och värre.
Slutade halv tolv idag och började ändå halv nio då. Nästan för bra för att vara sant.
Den där katten. Hur perfekt som helst.
