Hade tänkt att jag skulle göra ett lite längre inlägg.Öppna upp mig lite.Ni är ju trots allt ett litet gäng läsare,synd att man inte kan se vilka ;) och en del kanske inte känner mig så väl.Det är lite svårt att hänga med i mina humörsvängningar,jag vet.Har alltid varit en känslomänniska.Gråter när jag är ledsen,skrattar när jag är glad,kastar saker när jag är arg osv.Det svänger väldigt mycket och snabbt.Jag hänger inte med själv ibland.Alltid när jag ska hålla tillbaka det där blir det fel.Jag blir bara tyst och ingenting.Det tar väldigt lång tid att lära känna mig.Jag har också perioder med jämna mellanrum när jag inte känner något.Bara är avtrubbad.Har haft ganska långa sånna perioder men nu var det längesen.Jag tycker inte om det.Det är farligt att inte bry sig om något eller någon.Då är det tilloch med bättre att vara olycklig eller ledsen.Bara man är kapabel att känna något.Har också försökt "rädda" mig själv många gånger genom att inte tillåta mig att fastna för någon.Låter konstigt jag vet,men jag har varit rädd för att jag inte skulle klara av det om det skulle gå åt helvete."Är man aldrig riktigt lycklig så slipper man också bli riktigt olycklig" ungefär.Fast innerst inne vill väl alla hitta någon som förstår just DITT innersta.Det är väl det som gör att man trillar dit igen fast man inte hade tänkt göra det.Och ingen har väl egentligen dött av ett brustet hjärta?
Oj,vad seriöst det blev.Fast det ÄR jag.Mycket grubblande, ältande, jobbiga frågor utan svar blandat med lättsamhet,ytlighet(jo jag erkänner) och en nypa salt.
Så när jag tog upp bloggen igen så bestämde jag mig för att gå lite djupare den här gången.Det är som terapi för mig.